Vilka vi är och hur vi bildades.

Lånad text från RFHL Göteborg

Frank Hirschfeldt

RFHL bildades 1965 av Frank Hirschfeldt – som blev förbundets första ordförande tillsammans med andra personer som av olika skäl kommit att intressera sig för narkotikafrågan. Det var t ex läkare, psykologer och anhöriga till användare som ville balansera och tillföra kunskap till den yrvakna debatt som uppstått kring ett fenomen som var ganska nytt i Sverige.

Året efter tillkom en avdelning i Stockholm och så småningom också en i Göteborg. Idéerna spreds och allt fler lokalavdelningar bildades. Medlemmarna levde upp till de formuleringar som fanns i stadgarna: Människor med och utan egen erfarenhet av narkotika. Detta ledde i sin tur till en blandning av många olika erfarenheter och kunskaper inom förbundet. Denna blandning lever kvar som en viktig hörnsten i RFHLs arbete även idag.

Förbundet antog namnet Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare och lade fast att uppgiften var att organisera människor med och utan egen erfarenhet av narkotika för en bättre vård och för bättre kunskap om vad narkotika var och vad problematisk användning innebar. Namnet valdes utifrån att allt det man då kallade narkotika var läkemedel. Dessa läkemedel kom så småningom att narkotikaklassas.

RFHL skulle också arbeta med socialpolitiska frågor i anslutning till narkotika, narkotikaanvändning och utslagning. Detta var en av de avgörande skillnaderna mellan RFHL och t ex länkorganisationer som stannat vid att ge stöd till enskilda personer.

RFHL, narkotikan och tidsandan

Få frågor har präglats så mycket av ideologi, tidsanda och politiska svängningar och så lite av kunskap som narkotikafrågan. Samhällets sätt att se på och bemöta problemen har varierat kraftigt beroende på vilka förklaringsmodeller som varit förhärskande.

I mitten av 60-talet började den bli ett ämne för allmän debatt. Narkotikan hade nått gatorna och gruppen med narkotikaproblem ökade. Tidigare hade det främst varit en drog som intresserade särskilda grupper som kommit i kontakt med den genom sitt yrke eller i sina speciella umgängeskretsar. Det var konstnärer, musiker och andra som var förhållandevis väletablerade. När den nådde vidare kretsar blev den också en angelägenhet för samhället.

Sverige stod handfallet inför narkotikan, särskilt när gruppen utvidgades och unga människor gav sig in i ett användande som för många ledde till olika problem och ett beroende.

Preparaten som användes kom successivt att narkotikaklassas och lagstiftningen skärptes. Däremot kom det att dröja innan sociallagstiftningen även inkluderade narkotikaanvändning som skäl för t ex omhändertagande. Först med den nya Socialtjänstlagen, som kom i början av 80-talet, och införandet av LVM (Lagen om vård av missbrukare) innefattades också narkotikaanvändning.

Individer med problematisk narkotikaanvändning placerades därför främst inom psykiatrin innan särskilda enheter började växa upp, med början sent 60-tal och i ökande omfattning under 70-talet.

Det var utifrån denna laglöshet som en av de stora striderna i narkotikafrågan kom att stå: Vårdtvång eller frivillighet. Nils Bejerot, en av grundarna till RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle), kom att bli en av portalfigurerna för ett införande av vårdtvång i stark motsättning till RFHL. RNS hävdade att narkotikan spreds epidemiologiskt och att samhället måste slå mot den enda oundgängliga länken: individen som använde narkotika. Parallellt drevs kravet på högre straffskalor för narkotikabrott.

RFHLs ståndpunkter var och är i huvudsak det motsatta. RFHL menar att problematisk användning och beroende föds ur ett komplext samspel mellan individ och samhälle. Sättet att motverka problematisk användning och beroende blir därför att på bredast tänkbara bas arbeta för att motverka de faktorer som kan ligga bakom, till exempel på samhällsnivå. På individnivå måste stöd och hjälp anpassas till individuella behov. Polis och tull har sina givna uppgifter i att bekämpa narkotika. Men med ett socialpolitiskt fokus på frågorna borde deras uppgifter bli betydligt begränsade.

Under slutet av 80-talet kom den repressiva linjen i narkotikafrågan att få allt större genomslag. Det medförde ökande straffsatser och ett förlängt vårdtvång inom socialtjänsten. ”Narkotikakriget” kom allt mer att bli ett krig mot enskilda individer. Inslagen av prevention samt vård och behandling tonades ner till förmån för en restriktiv och repressiv hållning som man från samhällets sida ofta beskrev som ”den enda rätta”. Den ekonomiska lågkonjunkturen under 90-talet blev förödande i kombination med nya trender. Den vid den tiden ganska väl utbyggda beroendevården lades ned eller skars ner av ekonomiska skäl. Kontrollåtgärderna mot enskilda individer förstärktes dock.

Den förda politiken fick verka ganska ostört fram till början av 2000-talet, då man började summera skördarna av den förda politiken. Antalet individer med problematisk användning hade nästan trefaldigats samtidigt som antalet personer som avlidit av narkotikarelaterade orsaker hade fördubblats under en femårsperiod. Individer med problematisk användning var också sjukare och ofta hemlösa, ett resultat både av besparingsåtgärder men också av en förändrad attityd till personer med beroende. Det ledde åtminstone till en utbyggd läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende. I övrigt hände inte mycket förrän början av 2010-talet då sprutbyte började införas vid några fler orter, även om det fortfarande är enbart lite drygt en handfull orter i landet som har tillgång till denna folkhälsopreventiva åtgärd.

I dagsläget finns det tecken på att samhällsdebatten så sakteliga börjar att ändra karaktär. Men kampen för adekvat hjälp på individens villkor är långt ifrån vunnen.